Should I be quiet just because I'm a woman?

I gårdagens Metro (hittar tyvärr inte artikeln) kunde man läsa om en femtonårig pojke som tafsat på sin rektor under skolavslutningen, han hade helt enkelt tagit henne på rumpan. Rektorn har nu anmält pojken för sexuella trakasserier och tänker driva ärendet vidare så långt det går.


Den femtonåriga pojken och hans mamma är båda mycket upprörda över det faktum att rektorn tar så allvarligt på det. De ser det båda som ett bus, om än ett dumt sådant, pojken har bett om ursäkt och mamma "förstår inte varför rektorn inte kan nöja sig med en ursäkt". Jag tolkar det som att de menar på att pojken är ju bara femton, ung och dum med andra ord, och därför borde komma undan med en varning. Jag antar att de båda är oroliga att det här kommer att förstöra för honom, de är rädda att han blir dömd.


Problemet är dock att det inte är okej att ta någon på rumpan på det viset. Man kan tycka att pojken är för ung för att förstå det, men det är han inte, och om han börjar när han är femton (och kommer undan med det) så fortsätter han när han är sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo, tjugoett... Ni fattar.


Det är förnedrande att bli tafsad på. Jag kan tänka mig att det är ännu mer förnedrande om man är rektor och den som tafsar är ens elev. Och det är förbannat djävla viktigt att vara tydlig med att det inte accepteras. Om vi sätter ner foten, ordentligt och med kraft, varenda gång något sådant här händer så kanske det kan ske en förändring.

Det är djävligt lätt att be om ursäkt. Nöj dig aldrig med det.