We don't need no education

Jag fick en ganska spännande kommentar på mitt senaste inlägg. Någon som jag inte känner hade skrivit att han var förvånad över att han hade hittat en kommunist som kunde stava (undertecknad, antar jag). Nu delar jag visserligen inte uppfattningen att kommunister inte kan stava men jag måste ju ändå fundera vidare kommentaren.

Det som antyds är, för mig, att kommunister och vänsterfolk oftast inte är lika välutbildade som borgarna. I det verkliga livet vill jag inte generalisera så, men i det här inlägget låtsas vi att det är så: borgerliga väljare har uteslutande högre utbildning än kommunister.

Om man skaffar sig en hög utbildning kan det, med ganska stor sannolikhet, leda till att man får ett högavlönat jobb. Får man hem en fet lönecheck varje månad kan man säkert ledas till att tänka att det vore skönt att inte betala någon skatt. "Varför ska jag betala in skatt som andra sedan kan ta del av? It's every man for himself och eftersom jag tjänar så bra så har jag råd att betala för allt jag behöver". Jag anser att man glömmer två väldigt viktiga saker om man tänker så:

1. Lite extra pengar i plånboken varje månad räcker inte så långt om ingenting kan vara det minsta skattefinansierat. Då får du plötsligt betala fruktansvärt mycket mer för ett besök hos tandläkaren.

2. Det finns fler människor än du.

Och någon som är lågavlönad har en större förståelse för hur det är att vara fattig och behöva hjälp från staten, och vet hur fruktansvärt jobbigt det blir om man blir sjuk. Då kan man tycka att det låter väldigt solidariskt att vi alla lägger vad vi kan i en gemensam pott som sedan fördelas efter behov.

Som sagt: en grov generalisering och en grov förenkling. Jag tror att det fungerar såhär i vissa fall, men inte i alla. Jag känner en hel del människor med flera års högskolestudier, med medel- eller hög lön, som röstar rött.

Det är också spännande att vi har så olika lön. Hur mycket skiljer det egentligen mellan en sjuksköterskas lön och en läkares? "Men åh", skulle ni kunna säga, "läkaren har ju högre utbildniiiing, läkaren kan ju själv göra det som sjuksköterskan gööööör." Men, säger jag då, det är ju sjuksköterskan som gör det. Om läkaren skulle behöva göra det själv skulle det bli väldigt mycket mer jobb. På så vis är de ju beroende av varandra.

Eller städaren som gör rent på VD:ns kontor. VD:n är väl fullt kapabel att städa själv. Men det är städaren som gör det. På så vis är de ju beroende av varandra.

Grejen är att vi alla är en del i den stora mekanismen, oavsett vad vi gör. Glöm aldrig det. Du skulle inte fungera utan de andra. De andra skulle inte fungera utan dig.

"Kommunismen lever vidare"

Igår satt jag vid Sydsvenskans hemsida och på listan över "mest läst just nu" fann jag en artikel med titeln Kommunismen lever kvar. Ooh, tänkte jag och klickade mig in på den.

Artikeln i fråga är skriven av EU-minister Birgitta Ohlsson, Folkpartiet. När jag först såg rubriken tänkte jag att den hade skrivits i samma anda som PUNX NOT DEAD sprayas vid tågrälsen, men riktigt så var inte fallet. Birgitta Ohlsson tycker nämligen att det är fruktansvärt att så många fortfarande lever under kommunismens förtryck och att så många, varje dag, kämpar för att komma ur diktaturens grepp. Vänta lite, tänkte jag. Ska hon inte skilja på de två begreppen?

Det skulle hon inte, så jag får väl hjälpa henne med det.

Kommunism betyder gemensam och det är precis vad den står för, att vi gemensamt ska äga produktionsmedlen i vårt samhälle och att resultaten ska fördelas jämnt åt alla. Visst låter det ganska trevligt? Att vi skulle leva som ett totalt enat folk, ta hand om den svage och vara mer ekonomiskt jämlika (välkommen till klasshatmånad). Det är ganska enkelt.

Diktatur däremot är när en person eller en liten (icke av folket framröstad) grupp styr. Invånarna har ingen som helst makt. Detta är också ganska enkelt.

Kära EU-minister Birgitta Ohlsson, Folkpartiet, vilken av dessa två är det egentligen som står för förtycket? Vilken av dem är det egentligen som mördar människor och framför allt, tycker du verkligen att du kan använda dem som synonymer?

Nej. Försök igen.

London calling to the underworld

Klasshatmånad. Och det finns så mycket att uttala sig om. Jag menar, kravallerna kring London? Och alla andra problem i världen, som har pågått hur länge som helst, sedan långt innan jag ens föddes.

Men klasshatmånad eller ej, jag kan inte formulera mig. För att jag har svårt att greppa det. Och för att jag inte lever där.

Blondinbella

Sitter här och försöker komma ikapp lite efter att ha varit relativt avskärmad i en hel vecka. Stöter såklart på någonting som gör mig väldigt upprörd. Here goes.

Blondinbella, känd bloggerska, fick för ett tag sedan hem ett brev på posten. Personen som skrivit det skrev, i stora drag, att han skulle knulla henne utan kondom och om hon vägrade så skulle han stycka henne. Hela brevet kan ni läsa här.

Så, Isabella gör en polisanmälan. Och det som gör mig upprörd är uttalandet från polisen, angående Isabellas ärende. Han/hon tycker nämligen att unga bloggerskor bör ta sig en rejäl funderare innan de exponerar sig själva i sociala medier. Underförstått: skyll dig själv.

Jag tänker inte gå in på olika sätt att exponera sig eller vad som antyds i uttalandet, den här typen av ofredande är inget man ska skylla sig själv för.

Det finns mängder av offentliga personer, utöver alla bloggare i världen. Politiker, skådespelare, artister och så vidare. De både exponeras och exponerar sig i media och många av dem har blivit utsatta för mordhot, sexuella trakasserier och annat otrevligt. Ska de också skylla sig själva? Ta en ordentlig funderare? "Jag kanske inte ska satsa på att förändra landet/leva ut min dröm som sångerska.. Det kan ju trigga någon till att vilja döda eller våldta mig.."

Och icke att förglömma alla de "vanliga" människorna som råkar ut för samma saker! Ska de också skylla sig själva? Ja, de borde absolut ta sig en funderare innan de... vadå?

Den här typen av ofredande måste sluta skyllas på offren! Det är år 2011, har vi inte kommit längre än "hon kanske inte skulle haft så kort kjol då.."?

I'm singing in the rain

Idag gick jag till biblioteket för att lämna tillbaka två böcker. Fast först skulle jag till centralen och posta brev. När jag gick från centralen började det spöregna. Lyckligtvis hade jag varit förutseende nog att packa ner en hoodtröja i väskan, så jag slapp gå i bara T-shirt.

Det är en bit att gå från centralen till biblioteket och det går inga bussar från biblioteket hem till mig så när jag hade lämnat böckerna bestämde jag mig för att ta mig hem till fots. Grejen var bara att det regnade mer och mer hela tiden. Hoodtröjan var förvisso jättebra att ha, men den är inte vattentät. Inte heller mina Converse-skor. Eller något annat av mina plagg. Så jag blev genomblöt på den halvtimmen det tog mig att gå hem.

Lyckligtvis gjorde det mig inte så mycket. Faktum är att jag tog det lika bra som vår storsinte kung. Han tog det med ro, liksom! Shit.

Är ni lite förvirrade angående kungareferensen så kan ni läsa här.

Come into my world

I staden jag kommer ifrån, Helsingborg, är det ganska tydligt var gränserna för fina och fattiga bostadsområden går.

På Tågaborg ligger många stora, ljusa och väldigt fräscha lägenheter och såvitt jag förstår finns där fler bostadsrätter än i vissa andra bostadsområden. Över lag är Tågaborg väldigt fint och välskött (tråkigt bara att många av hundägarna inte riktigt sänker sig till att plocka upp sina hundars bajs, någon måtta får det ju ändå vara!), bussarna går bra och under det 1,5 året jag bodde där med min mamma och hennes sambo kände jag mig inte otrygg utomhus på Tågaborg.

En av motvikterna är ju Söder/Eneborg/Högaborg (men fr.o.m. nu skriver jag bara Söder). Lägenheterna här är i regel lite mer slitna och mörka. Men så kostar de ju mindre också. På Söder finns det inte lika mycket luft som på exempelvis Tågaborg, utan man har staplat höghusen tätt intill varandra för att få plats med så många lägenheter som möjligt, och det är ju förstås bra men det bidrar också till att stadsdelen känns ganska trång och stänger ute omvärlden. Det, i kombination med att det är här många socialfall placeras, bidrar till att man lätt känner sig otrygg där, eller så kände i alla fall jag under det 1,5 året jag bodde där.


Sedan snart ett år tillbaka bor jag i Malmö (ja, jag vet att jag är en förrädare. Jag hejar till och med på MFF ibland när jag får en släng av fotbollsintresse) och jag har inte riktigt lärt mig vem som bor var här. Men det finns ju ändå paralleller att dra!

Lilla torg. Lilla, lilla torg. Jag hänger inte där särskilt ofta och det är ett väldigt medvetet val. Jag finner tyvärr inget bättre ord att beskriva det som är snobbigt. Det är snobbigt i vilken mat som serveras (och vad den kostar), hur man bör klä sig för att passa in. Jag kollade runt lite på Internet för att se hur Lilla torg låg till klasstillhörighet förr i tiden, men jag hittade egentligen inte mer än att borgarfruar och tjänstepigor gick hit och handlade hushållsvaror efter 1590-talet.

Så, vad skulle en motvikt vara? Jag får väl säga Möllan. För inte särskilt länge sedan var Möllan ett fattigt arbetarklassområde, men det kan man ju inte kalla det för längre, även om jag antar att en del av mentaliteten lever kvar. Dock tycker jag att Möllan bjuder på mycket större mångfald än exempelvis Lilla torg, vad gäller människor (och deras utseende, klädstil, etnicitet), pubar/restauranger och livsmedelsaffärer. Det bidrar till att i alla fall jag upplever Möllan som en väldigt tillåtande plats.

Fast så måste jag ju ändå ställa frågan... Hur blir en kostymnisse bemött på Möllan?


Det är ju spännande, det där. Vem bestämmer vilket läge som är bra? "Här är ett bra läge, här bygger vi fina lägenheter som vi kan ta mycket betalt för, och så ser vi till att starta lite snofsiga restauranger, barer och klubbar runt omkring". Och eftersom vi alla har olika mycket i lön (tyvärr) så är det bara de med högst lön som kan bo i de fina områdena och vice versa och voilà! Segregation.

Klasskillnader och klass över huvud taget blir väldigt tydligt när vi delas upp i bostadsområden. Vi kan inte bo ihop, vi kan inte hänga på samma ställen, vi kan inte leva ihop. Vi mot dem. Vi delar upp oss, eller delas upp, som om vi inte alla vore människor. Som om vi inte alla skulle kunna gå ihop och slåss inte mot varandra, utan för varandra. Åh eller vänta.. Om vi alla kunde gå ihop.. Då skulle det ju inte finnas någon att slåss mot.

Klasshat

Augusti månad går under temat klasshat. Klasshat är i och för sig någonting jag ägnar mig åt dagligen och nu ska tankarna publiceras och ventileras.

Kanske kan vissa läsa "klasshat" som att jag tänker sitta och blogga om hur äcklig överklassen är eller dylikt, men så är inte fallet. Jag hatar inte överklassen, jag hatar att vi har ett klassamhälle, och det är det klasshat handlar om.

Lasse har skrivit en grundligare introduktion.