Det är synd om dem som inte fyller kvoten

Läser idag i Sydsvenskan att ca hälften av eleverna i klass 9 på Järnåkraskolan bestämde sig för att strejka i fredags. De tycker att lärarna är för dåliga på att samordna de läxor och prov de planerar för eleverna. Följden blir förstås att eleverna får väldigt mycket att göra, även om det egentligen inte är mängden arbete som är problemet.

För det första blir jag glad att eleverna valde att ta tag i problemet och det genom att lägga fram förslag på annat upplägg och strejka. För det andra blir jag ledsen över att inte samtliga elever valde att delta i strejken. För det tredje blir jag upprörd över de krav som ställs på lärare idag (från Skolverket, alltså). Jag tror att det är en väldigt stor anledning till att det blir såhär, att lärarna helt enkelt känner sig stressade. Och det här skulle jag kunna skriva om i en halv evighet, men inte idag.

Nej, istället riktar jag in mig på vad som skrivs i kommentarerna. De flesta kommentatorerna tycker att eleverna gör rätt i att stå på sig och att rektorn, som har blivit intervjuad inför artikeln, har en bra inställning. Så kommer det en kommentar som lyder "Om du tycker det är jobbigt att gå i skolan så kommer du få en chock när du börjar jobba!".

Helt rätt. Det kommer bli en chock när du börjar jobba (antar jag, jag har aldrig jobbat heltid, jag gick direkt från gymnasiet till högskolan och det var en tillräcklig chock). Och det är ju ett enormt problem. Niondeklassare känner sig sjukt stressade, och värre ska det bli.

Lösningen kan ju inte gärna vara att bara get used to it redan som femtonåring. Det måste ju snarare vara att sätta ner foten så fort du känner av att det blir för mycket.

Och har du redan missat det tillfället, första gången du kände dig för stressad, så är det fortfarande inte för sent, det blir det aldrig. Vi är inte födda att ta en massa skit.